Häromdagen hade jag verkligen en kamp med mig själv och mina små demoner. Ni vet, dom vi alla har som säger åt oss att vi inte duger och att vi är dåliga, samt att vi borde växa upp o skaffa ett jobb typ.
Jag var på klass och det var en ny kombo som rent tekniskt egentligen inte var så svår men jag fick verkligen inte till det. Brottandes med hjärnspökena krigade jag mig igenom klassen, men barely made it out alive kändes det som. Jag kollade i spegeln och inget stämde, jag såg ut som en amatör, jag hade fula kläder, jag kom inte ihåg stegen – ALLT var fel. Med noll groove och ännu lägre självkänsla ville jag typ gå o lägga mig under en sten. Undrade varför jag inbillade mig att jag kunde dansa, who am I kidding osv.
För första gången någonsin tror jag, hade jag en riktigt sån ”jag ruttnar ur”-upplevelse. Jag noterade nämligen halvvägs genom korren jag totalt massakrerade att jag bara kastade in handduken. Jag menar, hey – jag har varit dålig förr – believe me. Men jag har ALDRIG gett upp. Så detta var nytt och märkligt för mig. När jag då inser detta tar jag upp striden igen, men då är det som försent. Och detta händer gång på gång på gång. Jag fattar ingenting. Det är som att jag ”tröttnar på mig själv”, ruttnar ur och slutar anstränga mig parallellt med att jag kopplar på igen, ruttnar ur, kopplar på, ruttnar ur och sprialen är igång. Fruktansvärt.
Jag var helt slut efter denna klassen. Nämnde jag att den var 55 min lång? Fan vad det tar på krafterna att bryta ner sig själv alltså..
Dagens coping var att vara på audition i Norge, känna sig i bra form, välförberedd, all-good-vibes och allt det där och ändå behöva hantera att det går åt pipsvängen.
Missförstå mig rätt, jag gjorde mitt livs bästa audition. Jag sjöng så jävla bra (detta är sånt jag sällan säger om mig själv), jag var lugn & cool, och jag inte bara dansade – jag underhöll dem. Jag såg att de gillade det, jag njöt som fan. Går ut, är bombsäker på att jag kommer klara gallringen då jag VET att jag var bra idag. Någon minut senare kommer en ur juryn ut för att informera mig om jag gått vidare eller ej, och hon tackar & förklarar att jag inte gått vidare.
Nere på jorden på 0,3 millisekunder.
Jag vet att man typecastar och jag vet att hon sa att jag var skitbra & att hon ska kontakta mig för en annan produktion som hon tror jag skulle passa bättre till (och hon har med all säkerhet rätt) men det hjälper inte. Det hade ju gått så bra, och jag hade ju så gärna velat ha det jobbet.. Jag blev skitledsen. Plockade upp det sågspån till självförtroende som fanns kvar och begav mig in mot oslo centrum igen för att vänta de ca 10 h som återstod tills min nattbuss skulle ta mig hem igen. Kände mig som en sorglig & misslyckad jävel.
Det är inte busenkelt detta. Balansgången. Egenvärdet. Jag är ok nu, och varit det sen jag typ kom fram till espresso house för vad som känns som 100 timmar sen. Men det är tufft i stunden alltså. Man är så blottad.
Långt inlägg, inte superuppmuntrande kanske, men jag tycker denna sidan av frilansandet inom min branch behöver få luftas lite. Kan tänka mig att det är lätt att tro att allt bara är så jävla ballt hela tiden som dansare, konstnär, artist eller vad man nu råkar pyssla med i min branch. Nu är jag halvvägs hem till sverige och ska passa på att få några timmars sömn innan morgondagen river igång med nya utmaningar redan kl.8.00 (oh lord)
Heja mig & heja processen.
0 comments